Worldmusichead

Flickan vaknade upp med ett ryck. Hon satte sig upp och stirrade på en man i svart i kåpa. Så mindes hon. Vandraren, han hade hjälpt henne från soltaterna.Han satt på samma sten och tittade in i elden, precis som han gjort när hon somnade. Han tittade upp och nickade mot henne. Hon märkte att hon höll hårt i tygstycket. Flickan var tvungen att glänta på tyget för att se till att det låg kvar. Det gjorde det. Hon reste sig upp och tackade mannen och sprang sedan sin väg.

Efter några kilomter såg hon två män i uniform går omkring i skogen. Vad var..? Soldaterna!Snabbt gled hon in bskom ett träd. Var dom kvar!? Dom måste stannat i skogen när de inte hittade henne. Varför gav det inte up? Hon vände tvärt om och sprang åt andra hållet.

- Hallå! Där är hon! Ropen hördes och hon kastade en blick bakåt och fick se femton soldater springa bakom henne. Hon ökade på stegen.Hon sprang upp för en sluttning och i farten rev hon armen på en gren. Plötsligt försvann alla träd omkring henne, och hon stod ute på klippan.

Himmlen var alldeles klar blå. Hon gick fram till klippans kant och tittade ner. Vågorna smällde våldsamt upp på klippväggen. Rösterna kom närmare och hon vände sig hastigt om. Nu stod hon med ryggen mot vattnet. Soldaterna klev ut på klippan, en efter en. Dom stod helt stilla. Vinden slet i hennes långa hår och den trasade kjolen fladdrade runt hennes fötter. Det fanns bara en sak att göra. Långsamt vek hon upp det blå tyget och tog fram dolken. Hantaget var i guld, och det silverfärgade bladet var en aning böjt. Hon tog ett djupt andetag. Det här var det ända rätta. Ingen skulle kunna få den nu. Hon satte bladet mot magen, och tröck till. Sedan drog hon ut den och släppte den över kanten. Med ett leende på läpparna föll hon baklänges, ner mot vågorna.

The End.

Det kommer en del två, kanske.. senare.

Vad tycker ni?

Kramizar

Hon hörde soldataerna dundra in i gläntan och när det med plaskande steg tog sig över bäcken. Genom lövverket bakom  buskarna såg hon hur vakterna stegade fram till vandraren. Mannen stod med rak hållning och visade inga tecken på rädsla eller osäkerhet. Han stod med ryggen mot henne och höll sin stav i handen. Flickan hörde vakten fråga om han sett en flicka i lång klänning i närheten. Vandraren talade med låg stämma så hon hörde inte vad han svarade, men han pekade med handen åt väst. Tack och lov. Vakten srek någonting och sedan sprang de därifrån. Mannen stod stilla en stund för att vara säker på att dom var borta. Sedan vände han sig om och gick fram till elden. Flickan kom fram från sitt gömställe. Vandraren pekade på filten och hon slog sig ner utan ett ord. Själv satte han sig på en liten sten intill elden. Det kändes så konstigt, tänkte hon medan hon lade sig ner på den bruna slitna filten. Hon visste ingenting om den här mannen. Ändå litade hon på honom. Flickan kom på sig själv med att tänka på att han inte sagt sitt namn. Inte heller hade hon. Det kändes bra. Sedan somnade hon.

Fortsättning följer senare idag!

Kramizar

Hon springer genom skogen. Hon hör rösterna från de ropande soldaterna bakom henne. Hennes bruna långa hår fladdrar i vinddraget medan hon springer. Hon får lov att vika undan grenar för att inte få dom i ansiktet. Flickan håller hårt i det blåa tygstycket. Dom får inte ta det. Dom får inte ta det.. Flickan hade hört en historia en gång, om ett föremål som alla ville ha men som ingen hittade. Efter år av sökanden i böcker och papper hittade hon den tillslut. Men folket i kungariket hade även de fått nys om föremålet. Nu höll hon den tätt intill kroppen medan hon sprang. Kjolen på hennes mörkblåa klänning fladdrade runt hennes ben. Plötsligt fastade den i något. Hon flämtade till och vände sig om. En gren. Hon slet loss kjolen och det blev ett hål i klänningen. Åhh nej! Hon hade inte tid med det här! Rösterna från vakterna hördes fortfaradne men det var längre bort. Hon hade ett försprång på någon minut. Hon fortsatte springa längre och längre in.

Plötsligt stannade hon. En liten bäck med klart vatten rann genom skogen. På andra sidan bäcken stod en man i svart kåpa. Han tog av sig huvan och hon stirrade bara på honom. Hon visste vad han var. Han var en utan Vandrarna. Hon hade aldrig träffat någon, bara hört om dom. De folk som lämnade sina byar, hem och familjer- om dom nu hade några för att vandra världen och lämna det gammla bakom sig. Det fanns något med religion bakom det också. Legenden sa att de inte gillade kungens regler och sättet att se på gud. De hade en annan syn på saker och ting och blev trött på allt tjaffs. Dom var rätt sällsynta. Och nu stod hon här, öga mot öga med en av dom, med soldater från kungariket jagande efter henne. Hon höll krampaktigt hårt i det blåa tygstycket. Mannen tittade medlidsamt på henne. Han hade rynkor runt mun och ögonbryn. Hans hår var vitt av åldern och i handen höll han en trästav.

- Vad har du där mitt barn? hans röst var mörk och sträv när han talade.

- Något som.. tillhör mig, fick hon fram tillslut. Mannen nickade tankfullt. Det fanns ett tryggt lugn hos honom, som fick flickan att känns tillit till honom.

- Föröker någon ta det ifrån dig?

- Ja. Nu var hennes röst klar och stark. Han nickade igen och gjorde en gest med handen som visade att hon kunde ta sig över. Flickan tog ett skutt över bäcken, och landade med ena foten i vattnet. Mannens starka hand var snabbt där och drog upp henne.

- Tack, sa hon hon tittade på platsen bakom honom. En liten eld knastrade i det sena dagsljudet och bredvid låg en filt och ett vattenskrin. Plötsligt hörde hon det igen. Ropen från soldaterna, hon vände sig om för att börja springa men mannen hejdade henne.

- Stanna du här. Så ser jag till att dom håller sig borta. Flickan vände sig om och tittade misstänksamt på honom. I hans blekblå ögon fanns inget elakt eller hotfullt. Hon tevekade och mannen gjorde en gest mot några buskar längre bort, flikan gick dit utan att tveka. Hon höll fortfarande hårt i det blå tygstycket.

Fortsättning följer..

Kommentera gärna vad ni tycker om varje del! :) <3

Kramizar