Worldmusichead

Hon springer genom skogen. Hon hör rösterna från de ropande soldaterna bakom henne. Hennes bruna långa hår fladdrar i vinddraget medan hon springer. Hon får lov att vika undan grenar för att inte få dom i ansiktet. Flickan håller hårt i det blåa tygstycket. Dom får inte ta det. Dom får inte ta det.. Flickan hade hört en historia en gång, om ett föremål som alla ville ha men som ingen hittade. Efter år av sökanden i böcker och papper hittade hon den tillslut. Men folket i kungariket hade även de fått nys om föremålet. Nu höll hon den tätt intill kroppen medan hon sprang. Kjolen på hennes mörkblåa klänning fladdrade runt hennes ben. Plötsligt fastade den i något. Hon flämtade till och vände sig om. En gren. Hon slet loss kjolen och det blev ett hål i klänningen. Åhh nej! Hon hade inte tid med det här! Rösterna från vakterna hördes fortfaradne men det var längre bort. Hon hade ett försprång på någon minut. Hon fortsatte springa längre och längre in.

Plötsligt stannade hon. En liten bäck med klart vatten rann genom skogen. På andra sidan bäcken stod en man i svart kåpa. Han tog av sig huvan och hon stirrade bara på honom. Hon visste vad han var. Han var en utan Vandrarna. Hon hade aldrig träffat någon, bara hört om dom. De folk som lämnade sina byar, hem och familjer- om dom nu hade några för att vandra världen och lämna det gammla bakom sig. Det fanns något med religion bakom det också. Legenden sa att de inte gillade kungens regler och sättet att se på gud. De hade en annan syn på saker och ting och blev trött på allt tjaffs. Dom var rätt sällsynta. Och nu stod hon här, öga mot öga med en av dom, med soldater från kungariket jagande efter henne. Hon höll krampaktigt hårt i det blåa tygstycket. Mannen tittade medlidsamt på henne. Han hade rynkor runt mun och ögonbryn. Hans hår var vitt av åldern och i handen höll han en trästav.

- Vad har du där mitt barn? hans röst var mörk och sträv när han talade.

- Något som.. tillhör mig, fick hon fram tillslut. Mannen nickade tankfullt. Det fanns ett tryggt lugn hos honom, som fick flickan att känns tillit till honom.

- Föröker någon ta det ifrån dig?

- Ja. Nu var hennes röst klar och stark. Han nickade igen och gjorde en gest med handen som visade att hon kunde ta sig över. Flickan tog ett skutt över bäcken, och landade med ena foten i vattnet. Mannens starka hand var snabbt där och drog upp henne.

- Tack, sa hon hon tittade på platsen bakom honom. En liten eld knastrade i det sena dagsljudet och bredvid låg en filt och ett vattenskrin. Plötsligt hörde hon det igen. Ropen från soldaterna, hon vände sig om för att börja springa men mannen hejdade henne.

- Stanna du här. Så ser jag till att dom håller sig borta. Flickan vände sig om och tittade misstänksamt på honom. I hans blekblå ögon fanns inget elakt eller hotfullt. Hon tevekade och mannen gjorde en gest mot några buskar längre bort, flikan gick dit utan att tveka. Hon höll fortfarande hårt i det blå tygstycket.

Fortsättning följer..

Kommentera gärna vad ni tycker om varje del! :) <3

Kramizar